Recensionen är en personlig presentation av ett verk som du har läst, sett eller hört. Syftet med den är att ge en bild av verkets innehåll och huvudtema men framför allt att ge ett omdöme om verket.

Gemensamt för alla recensioner är att de är ett slags argumenterande texter. Det recensionen argumenterar för, dess tes, är alltså ett omdöme om det verk som recenseras. Detta omdöme ska ha stöd av flera argument och alla dessa argument ska utgå från personliga upplevelser. Därför måste utgångspunkten för din argumentation vara både en analys och tolkning av verkets budskap samt en värdering av den.

Men recension är en texttyp som kan variera mycket i form och det är svårt att sätta upp riktlinjer för hur en recension ska vara; den kan vara mer eller mindre argumenterande, den kan vara mer eller mindre formell och saklig och den kan vara mer eller mindre värderande. Det viktiga är egentligen syftet: vad vill du med din recension?

Varför skriver man recensioner och vad är de bra för?

Varför inte vore mitt spontana svar, för allt skrivande är konstruktivt och speciellt argumenterande texttypen är bra att ständigt återkomma till. Men jag ska ta ännu ett varv: en recension är en värdering av något; t.ex. en text eller en film: kort och gott en åsikt om ett (konstnärligt) uttryck. Att recensera får elever att reflektera över vad som är bra och vad som är mindre bra och viktigast av allt: motivera sina ställningstaganden. Genom att reflektera, ta ställning och motivera en ståndpunkt övar eleven på både tänkande och skrivande samt övergången dessa emellan.

Recension / Hur gör man det bra?

En recension ska ha samma utgångspunkt som både krönikan och analysen: det personliga förhållningssättet. En recension får inte vara alltför “vetenskaplig” och faktatyngd utan utgå ifrån privatpersonliga upplevelser. En recension ska lyfta eller sänka ett verk och argumenten ska utgå ifrån dina egna och ibland också andras upplevelser, dina känslor och din subjektiva åsikt ska gälla som röd tråd genom hela recensionen.

Den tydligaste kopplingen till krönikan är humorn; väldigt många recensioner är humoristiska, men långt ifrån alla. Däremot är alla recensioner i egentlig mening en analys där man plockar ner det man ska recensera i mindre delar och vrider och vänder på delarna för att till slut värdera helheten.

Recension / Form

Inledning	Innehåll	Karaktärer	Samhälle
Form	Komposition	Budskap	Omdöme

Läs recensioner i dagspress och tidskrifter och lär av professionella skribenter. Du kommer att finna att recensioner kan ha väldigt olika utformning. En enhetlig mall att följa finns egentligen inte, men här nedan får du ett förslag på vissa delar som kan ingå i t.ex. en mer formell bokrecension. Observera att denna mall är just formell och därför inte riktgivande; bara ett förslag på hur det kan se ut, men, precis som med krönikan, vill du få fler läsare ska du lägga mer krut på det personliga förhållningssättet och använda språket som förstärkning av både din egen personlighet och ditt förhållningssätt till det du är satt att recensera. det blir också svårt att ha med allt – välj det som passar ditt syfte och verket bäst.

Inledning

Varje skriven text bör ha en inledning. Här presenterar du bokens titel och författarens namn.

Om ditt verk har ett huvudtema kan du presentera det här i inledningen i allmänna ordalag.

Innehåll

Redogör för verkets innehåll men begränsa dig till det du behöver för ditt kommande resonemang. Gör alltså en övergripande sammanfattning av vad du tycker är det mest väsentliga av handlingen och återge inte för många detaljer och framför allt “spoila” (avslöja för mycket) inte. Förhåll dig till de händelser du redogör för, dvs redogör också för hur du reagerar på dem.

Karaktärer

Böcker, filmer och skådespel är berättelser om människor och mänskligt liv. I de flesta förekommer en eller flera huvudpersoner. Välj ut den eller de mest framträdande och ge din bild av hur du ser på dem. Vilka är deras mest framträdande egenskaper? Hur förändras och utvecklas de under berättelsens gång? Även här är det alltså väsentligt att du redovisar hur du förhåller dig till det du skriver om.

Samhälle

Varje berättelse återspeglar kulturella, politiska och idéhistoriska förhållanden i det samhälle där den skapades. Hur framkommer det i det studerade verket? Hur belyser t.ex. författaren sin samtid eller den tidsperiod som beskrivs i texten? Ange när verket tillkom.

Form

Den språkliga utformningen har stor betydelse för en text. Vissa skribenter arbetar med ett enkelt och okomplicerat språk, som är lätt att förstå och ta till sig. Ovanliga ord, långa och komplicerade meningar förekommer också. Beskriv de mest påtagliga dragen i författarens språk.

Komposition

Att analysera innebär att göra en undersökning, att sönderdela och att beskriva vilka delar berättelsen består av. När du analyserar tolkar du verket vilket du kan varva med värderande (bra eller dåligt för att…) inslag.

Recenserar du en roman bör du kommentera hur författaren har byggt upp sin berättelse. Berättarperspektivet kan här vara viktigt. Beskriv hur författaren har arbetat med den bok du recenserar. Gäller det ett drama eller en film är också kompositionen viktig, här handlar det om hur de olika scenerna följer på varandra. Är berättelsen kronologisk, kommer scenerna i tidsföljd, eller inte.

Budskap

Verkets budskap är av största intresse. Dess skapare vill sannolikt förmedla något viktigt och betydelsefullt med sin berättelse. Formulera din syn på varför verket har tillkommit. Var subjektiv och bilda dig en egen uppfattning. Presentera exempel och förklara hur du har kommit fram till dina slutsatser.

Omdöme

Ditt personliga omdöme kan varvas in i recensionen eller avsluta den. Är boken läsvärd eller inte, rekommenderar du dina läsare att se filmen eller dramat? Hur tycker du att konstnären har lyckats? Har verket något viktigt att förmedla till oss i dag? Varför tycker du som du gör? Men ditt omdöme har varit närvarande genom hela din text, du har ju förhållit dig till det verk du har skrivit om. Det är här i slutet omdömet blir dominerande.

Recension / Bokrecension

Två exempel på bokrecensioner:

1. Jan Arnalds recension av Merethe Lindstrøms bok ”Dager i stillhetens
   historie”
2. Merethe Lindstrøms recension av Merethe Lindstrøms bok ”Dager i stillhetens
   historie”

Jonis bokrecensioner: 1, 2 och 3

Läs mer  om hur man skriver en bokrecension.

Recension / Filmrecension

Två exempel på filmrecensioner:

1. Helena Lindblads recension av filmen “Hunger games”
2. Karoline Erikssons recension av filmen “Hunger games”

Jonis filmrecensioner: Fight Club ,

Recension / Musikrecension

Två exempel på skivrecensioner:

1. Johanna Paulssons recension av Frida Hyvönens skiva “To the soul”
2. Dan Backmans recension av Frida Hyvönens skiva “To the soul”

Jonis musikrecensioner:

• Vad är en recension?
• Form
• Hur gör man det bra?
• Bokrecension
• Filmrecension
• Musikrecension
• Spelrecension
• Examinationsuppgift
• Kunskapskrav
• Lärarhandledning 

Källan

Recension av Fight Club

Här nedan kan du läsa två filmrecensioner av Fight Club (IMDB ) som jag skrev 2000 för två olika tidningar.

Recension av Fight Club / För en ungdomstidning

Det här är en film som ni bara måste se! Den är snyggt gjord, den är tuff och innehåller en hel del extrema slagsmålsscener. Filmens huvudhandling är en slagsmålklubb som kräver ett medlemskap som därefter ger tillgång till att spöa skiten av någon utan att man blir straffad för det. Samtidigt kan du du inte polisanmäla någon när du fått ordentligt med spö och måste äta gröt i en vecka. Klubben är självfallet olaglig och total tystnadsplikt råder.

Filmen är som en käftsmäll i och med att den skiljer sig megamycket från andra actionrullar och har ett skithäftigt slut. Slutet slår de flesta andra annars förutsägbara sluten i amerikanska rullar. Upplösningen gör att du till och med vill spola tillbaka och se vad fan det var som hände!

Slagsmålsidén kommer förmodligen från den ultravåldsamma sporten Ultimate Fighting – allt är tillåtet under slagsmålet som slutar när den ene ger upp. Men i filmen är det inte en sport; allt handlar om att avreagera sig, att bli förbannad och spöa skiten av någon för att må bra. Och bli spöad för att känna att man lever. Tycker ni det här låter sjukt, så håll er till tåls till slutet då det drämmer till ordentligt!

I ringens ena hörn står den eminente skådespelaren och filmentusiasternas favorit Edward Norton och i andra hörnet står den jävligt häftige och med vältvättad mage och därtill tjejernas favorit: Brad Pitt. Huvudrollsinnehavarna är stora skådespelare som verkligen kan sitt jobb och erbjuder oss ett fantastiskt skådespel.

Filmen börjar lite skumt med att vi får följa filmens huvudkaraktär som faktiskt saknar namn i filmen (Edward Norton) på diverse olika möten: AA-möten (alkoholistmöten), cancermöten osv. Väldigt sjukt, men man får sig ett gott skratt när han träffar på en storbröstad man (spelad av rockaren Meat Loaf) med kvinnobröst (sic!) som tidigare varit kroppsbyggare och pumpat både järn och steroider. På mötena lär han också känna en brud som heter Marla Singer som delar hans egendomliga ”hobby” att medverka i de mest konstiga mötena. Norton förstår att också hon är “turist” på mötena precis som han själv och vill därför bli kvitt henne, men det går inte.

Allt flummeri i början kan lätt spolas förbi för filmen börjar egentligen när Bradden, Tyrell, hamnar brevid Norton i ett flygplan – de lär känna varandra och när Nortons hem brinner ner flyttar de ihop. Tyrell lägger också beslag på Marla. Tyrell är allt Norton inte är och därför beundrar han honom och tillsammans bildar de Fight Club och snart strömmar arga unga män dit som längtar efter att bli av med sina aggressioner genom att spöa och bli spöade. Män som dagligen förnedras på olika skitjobb med skitchefer får chansen att avreagera sig. De slår bokstavligen skiten av varandra och känner sig lättade efteråt.

Tyrell ordnar så att klubben utbildar ett elitförband dit de allra mest hängivna får tillträde. Denna grupp som i första hand leds av honom själv blir snart en terroristorganisation som utför terrorattacker mot offentliga byggnader. Alltså utvecklas Fight Club så att agressionerna riktas mot samhället istället för dem själva och här blir filmen politisk vilket förstås inte är lika intressant.

Bradden dissar Norton som börjar ifrågasätta klubbens nya form som är terrorism som drabbar oskyldiga och till och med sprids till andra länder. Snart får Norton nog och börjar söka efter Tyrell som ständigt är på resande fot i och med sin enorma stjärnstatus.

De möts till sist i en tom skyskrapa. Slutet blir explosivt och upplösningen lär ni inte glömma på ett tag.

Fixa filmen och se den!

Recension av Fight Club / För en kulturtidsskrift

Denna film innehåller flera intressanta filosofiska aspekter och med hjälp av ett analytiskt betraktelsesätt får filmen ett djup som är sällsynt bland Hollywood-filmer. Det perspektiv jag personligen föredrar är den existentiella, för filmen säger mycket om människans inställning till den verkligheten hon är satt i, kanske, men inte nödvändigtvis också försatt sig i. Filmens övergripande handling kan också sägas vara konspiratorisk och den lilla människans möjligheter att lyckas är nästintill obefintliga. Denna alienationsteori tilltalar mig mycket och filmen ger tillräckligt för att skapa en mycket intressant dystopisk samhällsbild där evolutionsteorin genom sin elitistiska grundidé skapar en mycket mörk fond till filmens annars fartfyllda handling.

Filmen skildrar desillusionerade människor utan möjlighet att påverka. Frustrationen exemplifieras med hjälp av huvudrollsinnehavaren Edward Norton som lever ett alldagligt och framför allt tråkigt liv som försätter honom i ett nästintill apatiskt tillstånd. Försäkringsbolaget han arbetar åt för honom till olika trafikolyckor där hans uppdrag är att finna kryphål så att försäkringsbolaget slipper betala. Han är det stora företagets redskap att tjäna pengar på andras olycka vilket bidrar till att göra den drabbade mer drabbad och det rika och stora företaget ännu större och rikare.

Han känner att han inte lever, han är ingenting – han är företagets egendom och deras smutsiga verktyg. Hans ställning är inte unik; flertalet arbetar under förnedring och de flesta människor sysslar med sådant de egentligen inte vill syssla med, men införskaffandet av levebröd kan bereda de hemskaste vägarna utifrån ett etiskt och moraliskt perspektiv.

Han drabbas av handlingsförlamning och känslomässig likgiltighet. Hans apati är egentligen en följd av en frustration över hans livssituation – han känner sig allt mer sjuk. Och för att känna sig friskare uppsöker han flertalet organiserade grupper där psykiskt eller fysiskt sjuka eller handikappade möts i terapeutiskt syfte. Anonyma alkoholisters AA-mötenas tolvstegsprogram skulle kunna exemplifiera upplägget.

Gruppmötena eskalerar och snart startar han och hans nyvunne vän Tyrell (Brad Pitt) slagsmålsklubben: Fight Club. Klubbens huvudsyfte är att stilla unga mäns frustration genom att samla dem så att de kan få utlopp för underträngd aggressivitet genom att slåss med varandra. Klubben är självfallet illegal och total diskretion råder.

Norton och Tyrell har lärt känna varandra på ett flygplan och deras relation intensifieras när Nortons hem brinner ner och han flyttar in hos Tyrell. Att hemmet brinner ner har förstås en symbolisk mening och anspelar förmodligen på myten om fågeln Fenix. För att börja leva måste den gamle Norton dö och den nye Norton uppstå i symbios med Tyrell – tillsammans blir de kraftfulla. Tyrell får Norton att leva på “riktigt” vilket innebär att han via våldet når det äkta i en annars förljugen verklighet vilket jag tolkar som en svidande samhällskritik.

Majoriteten i Fight Club är män som innehar de sämre jobben, som är underställda en högre makt. I arbetslivet blir de förnedrade och arbetsrollen tvingar dem på knä, att buga och förnedras och bli exploaterade. Slagsmålen och medlemskapet i klubben ger dem självförtroende och kraft att stå ut med det. Männen mår bättre, de står ut med förnedringen på deras arbetsplatser. Drömmar, planer och entusiasm inför framtiden har hos alla havererat. Tron på det egna jaget och själförtroendet har rämnat och det amerikanska systemet uppbyggt med tydliga hierarkier som kategoriserar övre och nedre skikt på alla nivåer skapar så stor frustration att den bokstavligen måste “slå sig ut” för att orka leva med sig själva.

Fight Club har nästintill farmaceutisk verkan, men den botar inte, den lindrar enbart smärtan. Det stora såret består och i egentlig mening har de alltså inte frigjort sig över huvud taget för de har bara dämpat symptomen utan att angripa och bekämpa det som orsakar symptomen. Och vad är det som skapar symptomen hos dessa unga män? Jo, staten och de interna slagsmålen byts i slutet av filmen ut mot externa terroristattacker riktade mot makten/staten.

Ett elitförband upprättas som utför terrordåd mot offentliga byggnader. Norton hoppar vid det här laget av när han känner att klubben missriktar sitt våld mot etablisemanget vilket leder till att oskyldiga dör. De skiljs åt för att åter förenas i en tom skyskrapa där ”The grande finalé” utspelas och här framträder ännu ett intressant betraktelsesätt i filmen vilket jag ämnar lämna för er själva att ta reda på.

---

Två videoklipper om recension

Och hur man skriver en recension?